De tre stora inom den svenska visan är Carl Michael Bellman, Evert Taube och Birger Sjöberg. Av dessa tre är det Evert Taube som betytt mest i min utveckling som kompositör och min kärlek till visan. Kärleken till visan, har sedan lett mig till andra visdiktare, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk. Det är eget material, inte allt men det mesta, och eget artisteri som lyft fram dessa som stående över mängden av andra visdiktare. Men, och det väger tyngre, andra, både visdiktare och artister, har framfört deras material och faktist i många fall fått tolkningen bättre än då framförandet gjordes av originalet. Nåväl Bellmans framförande kan vi bara läsa om.

Vad är viktigast i visan; texten eller musiken. För att en text skall överleva måste melodin vara bra och av rätt sort. Sorten är vismelodin. Sorten avgör om det är en visa. Det kan ju vara romans, pop, rock, punk... Detta resonemang är inte viktigt egentligen, det är upp till en själv vad man gillar. Men för att reda ut begreppen, i alla fall här, det är vad artikeln handlar om, så får det sin plats.

Men om melodin är viktig, i alla fall att om visan som helhet skall lyckas, det är klart. Men vistexten kan, ja, inte bara kan, måste kunna leva utan musik. Där är en stor avgörande skillnad med en pop- rocktext. Det finns ett vackert ord som jag har stött på vägen i min forskning kring den svenska visan. Ordet är läspoesi. Många, det stora flertalet av de, som distributionsformen har fått ge sitt namn, skillingtrycken, lästes i hemmen. Den medeltida balladen, de sjöngos, och även Bellmans, Taubes alster. Men jag vill i mitt resonemang om läspoesi komma fram till de stora poeterna inom visan, Gustaf Fröding, Dan Andersson och Nils Ferlin. Det är till viskollektivets fördel att inräkna dem i vårt kollektivs skara. Och läser man på ämnet visa i NE så ingår även där som visa dikt, eller i mitt favoritord, läspoesi, in i, vid vissa uppfyllda kriterier, under ämnet visa. Många av skillingtrycken är av kända diktare, som fått en melodi, och där helheten har lyfts.

Det är självklart att den svenska visan lever, även under våra dagar, informationssamhället som dränks av musik i alla dess former. Visan har sitt invanda flerhundaåriga liv. Den får visserligen inte så mycket ljus i diverse media, men den lever och frodas i sin lilla värld; bland kompisar, på föreningsmötena, visklubbar. Visst! den har svårt att kommersiellt lyckas mot popen, rocken, punken, dansbanden... Men den lever vidare stolt i sin egna lilla värld.

I sin egen lilla värld. Ja, visan är ett vapen även i den stora världen. Den katolska ligan sade att protestanterna sjunger sig in i helvetet. Den svenska lutheranska psalmen har lyft ett helt folk till vad det är i dag; ett kulturfolk. Visan i godtemplarlogerna har gett oss poeter som Martin Koch och Dan Andersson. Den svenska arbetarrörelsen har dikten och sången som viktig del som ett medel för att nå fram till solen; inte den Johan Olof Wallinska solen, nej, den socialistiska, röda solen.

I svensk partipolitik. Vad skiljer sig mellan socialdemokrati och liberalism, konservatism. Ja ett, i visan. Visan i socialdemokratin, mer förr än nu, har älskats, förts fram av arbetarklassen.

Första gången en röd fana fanns i ett kyrkorum under en stor mans begravning; det var på Gustaf Frödings. Gustaf Fröding var Karlstads-Tidningsradikal, inte socialist, men rösträttsvän och Norgevän. Gustaf Frödings älskades av proletären.

Evert Taube, som höll för öronen när Internationalen spelades på radion, var Göteborgs Handels-Tidningsradikal, visst, nära band med Adeln, men en Göteborgsliberal. Och det är inte att skämmas att vara lika god som Segerstedtar, far och dotter samt Pehr Gyllenhammar. Arbetaren älskar sin Evert Taube. Jag har vuxit upp i ett arbetarhem; den stora idolen där är Evert Taube.

Den svenska visan kan vara både konservativ, radikal och opolitisk; handla om kärlek. Ja, om allt.

Att jag ser visan med samhälllsögat, med betoning på visans roll i samhällsbygget, både på ont och gott, det har med min personlighet att göra.  

I lördags var jag på nittioårskalas. Vi hyllade vår kamrat på barrikaderna, och som fortfarande är aktiv och står med insamlingsbössan varje första maj; samlar in pengar för Amnestygruppen i Haninge.

Vår grupp har arbetat och arbetar för politiska fångar från många länder, men den hyllade har främst de senaste tjugo, trettio åren arbetat för Chile, genom bland annat Chilekommittén. Därför var inslaget av Chilenare stort på födelsedagskalaset.

I dagens Chile sitter diktatorn Pinochet i husarrest, "Chiles Lech Walesa" är president och Chiles ambassadör deltog i födelsedagsfesten i lördags.

Undertecknad sjöng för jubilaren, jubilarens släktingar, chilenarna, svenskarna, den spanska antifascistiska sången DEN SVARTA TUPPEN.

Denna inledning och rubrik leder till ämnet för ett kåseri på visornas hemsida: Den politiska visan.

Visan DEN SVARTA TUPPEN representerar en början på den politiska visan på sextiotalet.

I dessa dagar pågår en diskussion på nätet om återstart av en musikrörelse i proggens tecken. Jag, med stöd av mina erfarenheter, deltar i den diskussionen.

Min poäng har där varit att man skall vara aktiv i en organisation, för att utöva den politiska visan, i mitt fall inom SSU och senare Amnesty. Jag hävdar att det var där den politiska visan levde.

Dagens trubadurer menas tro att den politiska visan skall återuppstå på en krog. De vill ändra det förhatliga ordet visa till något obegripligt annat och ett överdrivet inslag av sex, precis som i dagens svenska filmvärld, ska lyfta den politiska visan.

Hör upp ni unga, ni närmar er popvärlden. Jag skall aldrig upphöra att sjunga Joe Hill, Tankar äro fria, Aldrig ger vi upp och ej heller Svarta tupp.

Vem är Sveriges skaldinna? Den jag tror är mest populär, så här inför ett 100-års jubileum, Karin Boye. Eller Edit Södergran, kanske Sonja Åkesson, Barbro Hörberg.

Jag en femtioåring av den manliga varianten tänker till lite grand på detta ämne. Jag är självlärd inom området litteraturhistoria.

Jag har kommit in i poesin via visan. Amerikansk folkmusik, Bellman, Evert Taube, Nils Ferlin, Dan Andersson och Gustaf Fröding.

I år har jag arbetat en hel del med Anna Maria Lenngren, därav intresset för spörsmålet; Sveriges skaldinna.

Och nu blir det intressant - varför är bevisligen flera män, både levande och döda så imponerade av Fru Lenngren. Min överman på att framföra Elias Sehlstedt, Peder Svan, sjunger även Anna Maria Lenngren. Och Peder Svan är engagerad i att levandegöra minnet av Evert Taube. Det finns alltså en linje - Anna Maria Lenngren - Elias Sehlstedt - Evert Taube. Carl Michael Bellman då? Ja, Carl Michael Bellman är mästaren som alla dessa tre har hämtat mycken kraft ifrån. Men de tre ovan nämnda har också själv utvecklat det musikaliska och visan till det bättre med utgångspunkt från Carl Michael Bellman.

Evert Taube främst på sina melodier, Anna Maria Lenngren på kvickheten. Elias Sehlstedt, som är den ojämne. Hmmm - där Bellman kan vara lite väl långrandig och tråkig så har Elias Sehlstedt hittat en roligare versteknik för sång. Elias Sehlstedt kallades för den glade sångaren - Wilhelm von Braun för den glade skalden.

Nu till min fundering - för att vara drastisk - varför är det männen som lyfter fram Anna Maria Lenngrens produktion - inte kvinnan?

Är det för att Fru Lenngren angriper ofta det kvinnliga könet. Ofta angriper adeln, överklassen. Det vill säga låter oss normala män få vara undan allt spe.

Anna Maria Lenngren angriper visserligen spekulanten och suputen. Men jag och många av Fru Lenngrens beundrare känner där sig inte träffad.

Fru Lenngren var känd under sin levnad som både huslig, en bra hustru, mänsklig, god journalist, översättare och framför allt skald.

Fru Lenngren hade låg profil - den manliga kollegan kände sig inte hotad. Tvärtom, både Johan Henrik Kellgren och herr Lenngren fick en anonym god hjälp i tidningen Stockholmspostens överlevnad.

Efter Anna Maria Lenngrens död och samlingen Skaldeförsöks utgivande följde den stor succén.

Jag har för liten vetskap om hur länge populariteten varade. Den var helt klar sluttande på ett århundrades sikt.

Hon har inte i våra dagar rått på våra poeter. Carl Michael Bellman lever kvar tack vare kult och Bellmanssällskap.

Mitt arbete på Anna Maria Lenngren går ut på att hon inte får glömmas bort. Inte på att hennes produktion skall ersätta dagens visor.

Sveriges skaldinna? Jag får väl avsluta detta kåseri med att förmedla att just nu hör jag i mitt huvud Astrid Lindgren läsa dikten om Nelly - Den lilla tiggarflickan!

Glöm vad jag har skrivit ovan.

Visst kan en kvinna tycka om Anna Maria Lenngren.

De ofrälse mössorna genomdrev, år 1766, inspirerade av Anders Chydenius och Peter Forsskål den tryckfrihetsförordning som avskaffade censorsämbetet och i princip var tryckfriheten oinskränkt. Dessutom stadfästes offentlighetsprincipen och förordningen fick grundlags ställning. Endast i Storbritannien och Nederländerna fanns då tryckfrihet i modern mening.

Följden av den svenska förordningen blev en press- och broschyrdebatt utan motstycke. Nu tillkom bl a den första dagstidningen Dagligt Allehanda (1769). Senare kom Stockholms Posten (1778), Kellgrens och Rosensteins språkrör.

Gustav III sjösatte en betydligt mindre liberal tryckfrihetsförordning (1774) samt 1785 privilegietvång för alla tidningsutgivare. Efter mordet på Gustav III återinfördes förhandscensuren. Trots detta blev det en oväntad ljusning i debattklimatet under några år. Den senare så berömde revolutionshjälten Georg Adlersparre startade tidskriften Läsning i blandade ämnen. Men kungen, Gustav IV Adolf, införde i mars 1798 privilegitvång. Varje privilegium skulle vara försett med noggranna uppgifter om vilka ämnen som tidningarna fick behandla. En lång rad tidningar, bland annat Adlersparres lades ner.

Efter revolutionen 1809 fick revolutionsmännen igenom en grundlagstadgad tryckfrihetsordning.

Men i juni 1810 samarbetade politiker och publicister för att iscensätta ett mord, det Fersenska mordet. Fabeln Rävarna i Nya Posten och politikerna; 1809 års män inklusive kungen, Karl XIII.

I stället för möjlig demokratisk utveckling i andan av 1809 års män. Då med en dansk kung eller prins som regent efter Karl XIII. Fick vi i stället på tronen en av Napoleons marskalkar. En man färgad av närheten utav Napoleons styre. Ingen respekt för tryckfrihetsförordningen som grundlag

Nåväl, det gick tydligen an. Det måste väl gå. Sverige var i ett svårt läge. De fyra stånden var splittrade gentemot kungen. Och Kungen var stark. Sverige fick fred. Deh Heliga alliansen styrde då i Europa.

Men så kom vändningen, julirevolutionen 1830 i Paris.

Samma år, 1830, startades den tidning som fram till riksdagsreformen 1866, stod i spetsen för det nya Sverige. Lars Hiertas Aftonbladet.

I dag firar vi den 6 juni som nationaldag. Av flera själ, Gustav Vasas val till kung av Sverige. Regeringsformen 1809 och andra senare grundlagar som planerats antagna just den 6 juni.

Men revolutionen 1809 slog fel. Det nya Sverige har i stället sin födelse i riksdagsreformen 1865-1866. Den var något att bygga vidare på. Fram till den allmänna rösträtten och enkammarsystemet.

Som nationaldag skall man välja den dag - sjunde december (1865) - då det svenska folket skrek ut i ett glädjerus. Den dag adeln röstade för ett avskaffande av ståndsriksdagen.

Inte den åttonde december. Prästeståndet röstade (kuppade igenom) , utan någon votering, för riksdagsreformen.

Man var tvungna att avsluta reservationsproceduren. Ty det hade ju sett illa ut om reservanterna utgjorde en majoritet.

Visornas hemsida stödjer sjunde december som Sveriges nationaldag.

I fredags var jag i Ransäter. Främst var det Fredrek på Rannsätt som lockade. Men det som berörde mej mest var besöket i Erlandergården.

Mitt starka intresse för visan har trots allt vuxit till sej under de senaste åren.

Men under Erlanderepoken är jag född, och har växt upp. Jag gick med i SSU 1968. Året efter avgick Erlander och Palme tog över klubban.

Som jag har tidigare skrivit om i kåserierna är Hjalmar Branting ledaren med stort L bland de socialdemokratiska partiledarna. Per Albin Hansson känner jag bara till via läsning men inte engagerats av honom som person.

Hjalmar Branting har jag forskat i och gjort ett specialarbete om.

Olof Palme har jag ett mer komplicerat förhållande till. Han var partiledare under min aktiva tid men jag var missnöjd med partiet och bytte fot. Hamnade utanför partipolitiken. Tog ett steg in i Amnestyrörelsen.

Men Erlander då? Just nu arbetar jag intensivt med den svenska visan och Erlanders liv ger näring till min tes om den svenska visans stora roll i samhällsbygget.

Tage Erlanders far, liksom Dan Anderssons far, var skollärare. Och Tage, precis som Dan, gick igenom som barn, nykterhetsarbetet, och det frireligiösa ditot.

Tretton år skiljer det mellan Tage och Dan. Tage valde partipolitiken och Dan författandet. Tage hade dock till skillnad från Dan, mer av trygghet i det vuxna livet. Dan dog ung och Tage fick leva ett långt liv tillsammans med hustru, barn, och avsluta ett hedersamt liv i hedersbostaden på Bommersvik.

Jag fick lite stänk av min barnatro över mig - då jag beskådade utställningen i Erlandersgården. Jag som barn växte upp i en arbetarfamilj. Jag gick till söndagsskolan. Jag gick till folkskolan där man såg upp till läraren. Men jag upplevde också ett knapphetens, trångboddhetens och även ett klassklyftornas femti- sextital.

Det har varit mycket snack om aktier på fikarasten. Jag, som formades av sextioåtta, lyssnar. Att äga aktier var då helt omöjligt för oss i tjugoårsåldern. Då var man kapitalist - eller med ännu hårdare ord - ett kapitalistsvin. Och spår av detta tänkande finns kvar inom mig. Jag läser också börssidorna. Men tvärtom mina arbetskamrater blir jag glad när aktiekurserna rasar och ledsen när de går opp.

Min forna partikamrater, jag är fri i dag, gör ett försök att sälja det vi i dag kollektivt äger och detta till mina arbetskamrater. Tänk i fall de kan plussa på sitt kapital i aktier med några spänn, av det som fordom var mitt. Nej för tusan. Vad skall jag göra. Jag har ju mitt fria forum - visornas hemsida. Här kan jag skrika ut - KÖP INGA AKTIER!

Fria? Passagen skall ju ut på börsen. Får jag ha kvar mitt fria ord?

Vår favorit bland sällskapspelen i familjen var Finans. Aktiehandeln av i dag påminner mycket om Finans - sällskapspelet.

Min syster läser från spelkortet och försvenskar det franska ordet baisse. Hon ropar:

BAJS PÅ BÖRSEN.

I morse har jag läst om Cornelis Vreeswijk. Ordfront skall ge ut vissångarens samlade skrifter, "Skrifter I-III" Samtidigt arbetar jag intensivt med Dan Andersson. Bland de tjogtals Dan Andersson-böckerna runt omkring mig är dock Dan Anderssons egen produktion i Tidens samlade skrifter i 10 volymer det som gäller. Det är inte så konstigt att jag tänker på Dan Andersson när jag läser om Cornelis.

Jag var 14 år då Cornelis gjorde sin debut. En kamrat i vårt band där jag spelade trumpet, han hade Cornelis som idol. Själv diggade jag trumpetaren Armstrong. Men jag har personligen upplevt Cornelis som publik i många konserter. På första plats är Cornelis Taubetolkningar, ty Evert Taube, kompositören, finner en stor beundrare hos mig.

I dag, i mitt dagliga arbete med visan, ser jag uppenbarligen vad Cornelis Vreeswijk betyder för de unga artisterna. Jag ser där likheter med min situation i tjuguårsåldern. Jag och många med mig hade Dan Andersson som husgud - med Thorstein Bergman som vägvisare. Med andra ord - jag valde Thorstein Bergman före Cornelis Vreeswijk. Och jag var inget undantag.

Mitt exemplar av Dan Andersson samlade skrifter är arvegods. En resväska och nämnda skrifter har en gång tillhört farbror Allan. Så det var Svalans klassikerutgivning av Dan Andersson som fanns i mitt hem - och som flera år senare Gunde Johansson, har skrivit sin autograf i.

Jag har många Cornelis-LP:n hemma och kanske äger jag alla Cornelis sångböcker.

En slags kultdyrkan efter både Dans och Cornelis död påminnes om varandra. I dagarna ger man ut Cornelis samlade skrifter - på samma sätt gav man ut Dan Anderssons verk några år efter Dans död.

En intressant iakttagelse från min sida - och som får bli ett slut på kåseriet. Vad Cornelis gjorde för Evert Taube - det gjorde Hootenanny Singers för Dan Andersson. Musikmässigt lyftes Taubes och Dans sånger. Jag måste erkänna att jag är trumpetare och keyboardare - och inte en traditionell vissångare. Men jag älskar visan. Visans vänner har inte ensamrätt på hur man framför en visa!

Jag har varit borta från Sverige i en vecka. Har inte sett på TV, inte läst några svenska tidningar. Vet alltså inget om vad som hänt under veckan. Men i morse läste jag Dagens Nyheter samt hörde på EKO-intervjun med en kvinna på vänsterkanten. Och varför hon satt där var vad jag förstår en händelse som ägde rum i veckan - en husockupation i Linköping. Jag vet för lite om den konkreta händelsen men vill ändå ta tillfället i akt att slå ett slag för ICKE-VÅLDET i den politiska kampen. Jag har själv varit aktivist. Organiserad i Amnesty International. En av principerna i kampen är att den person vi arbetar för, till exempel fängelse för sina åsikter, är den att hon/han icke har använt eller förespråkat våld. Jag är inte pacifist. Jag har gjort värnplikten. Och jag har som pojke lekt indianer och vita.

Men i det aktiva politiska arbetet är jag emot användning av våld. Martin Luther King och hans efterföljare är förebild.

Den svenska socialdemokratins kamp för allmän rösträtt har jag både studerat och beundrat. Mitt specialarbete i skolan var Hjalmar Branting, som av sitt fadersarv skänkte medel till Arbetarinstitutet, knuten till den liberala rörelsen.

Bland diktarna är Dan Andersson och Gustaf Fröding nummer ett och två. Så sent som i år har jag upptäckt Anna Maria Lenngren.

Gustaf Fröding skänkte pengar från ett stipendium till rösträttsrörelsen.

Dan Andersson som var aktiv som författare i en våldsam tid - världskrig och kommunism - har efter Dan Anderssons bortgång blivit en av socialdemokratins viktigare diktare.

Det är Anna Maria Lenngrens vars återhållsamhet och förnuft kontrasterande hennes författarvänners produktion, som tillsammans med Bellman, lever än i dag.

Användandet av våld i den politiska kampen är inte ny som fråga inom vänstern.

Vill lägga till en länk till den artikel som gjort Bengt Lidforss odödlig.

Löss i den röda fanans veck

Att sätta fel etikett på en konstnär i vår svenska historia kan göra mig milt vansinnig.

Jag har den här månaden, januari år 2000, delat tiden med, förutom min dagliga syssla som systemprogrammerare, med vår revy som visades upp sig i Stadshuset, dagarna tre, och arbetat med skaldinnan Anna Maria Lenngrens hemsida. Om man läser om Anna Maria Lenngren så jämförs hon med Carl Michael Bellman. Och min orsak till mitt milda vansinne är den etikett som är vanligt att sätta på Carl Michael Bellman, protestsångare. På en hemsida läser jag historien om proggen att stamfadern är Carl Michael Bellman. Oj nu blir jag lite mer vansinnig - inte mild - nej tio grader till. Det är helt klart att Carl Michael Bellman är stor som lyriker, som artist enligt samtida källor. Säkert en bra kamrat - då tänker jag på hans vänlighet till olycksbrodern Bengt Lidner som är omvittnat av Lidners änka. Carl Michael Bellman har betytt oändligt mycket för de kommande generationerna kulturarbetare och så vidare. Men att utse Carl Michael Bellman som stamfader till vår proggmusik på sexti- sjuttitalet. Nej! Jag var själv med - så jag vet vad jag skriver om. Hagafesten - i Bellmans anda, lockade massor av publik. Men där fanns inga röda fanor. Och jag som tillhörde vänstern - vi inspirerades av Joe Hill, sångerna i de svartas kamp för människorätt i USA, Oh Freedom , We shall overcome. Vi skämdes inte för att sjunga de gamla arbetarsångerna, Vi bygger landet, Oss alla unga och självklart Arbetets söner och Internationalen. Vi sjung kretsen kring Fria Pros sånger, Hoola Bandola.

Sjung vi Bellman - så gjorde vi det på en fest med allsångsversionen Så lunka vi så småningom.

Hur har etiketten protestsångare satts på Carl Michael Bellman. Lyssna på min teori: Dagens unga historieskrivare kan namnet på två historiska visartister: Det är Cornelis Vreeswijk och ... Carl Michael Bellman.

Visornas hemsidas stora mission är att lyfta fram resten av vis- och diktarfolket. Här hos visornas hemsida får Anna Maria Lenngren plats. Anna Maria Lenngren slickade inte kungamakten som Bellman gjorde. Anna Maria Lenngren lät Svenska Akademien mötas i sitt hem när Reuterholm förbjöd Akademien. Anna Maria Lenngrens poem i Stockholms-Posten slog mot ståndssamhället. Anna Maria Lenngren höll själv en låg profil - och sade nej till utgivning av dikterna under sin levnad. När dikterna gavs ut - måste de snart tryckas upp i nya upplagor. Den bok jag har i min ägo är tryckt 1919 och är den adertonde upplagan.

Vilken etikett skall jag sätta på Anna Maria Lenngren. Jag svarar så här: Anna Maria Lenngren är Sveriges älskade skaldinna.

Telefonen ringde i går vid tolvtiden, nyårsafton. Min vän önskade Gott... Men han hann aldrig avsluta meningen. Nu blir det reklam. Jag vek mentalt ihop öronvingarna för att slippa höra eländet. Och vecklade ut dem igen så att vännen fick säga ett Gott Nytt År.

Jag minns tillbaka till den tidiga Amnestytiden, 60- och 70-tal, då vi, helt fria från kommersialismens klor, skakade våra insamlingsbössor i ortens eller stadens centrum. Brytningen kom 80-tal då Amnesty använde reklammedia för att få ut budskapet.

Minns att en amnestykamrat, taxichaufför - som körde sin Taxi över bron mot Skanstull. Han höll på att åka i vattnet av häpnad när han fick skåda Amnestys budskap på betald affischplats.

Vem minns inte de sexfixerade reklamjärparnas kampanjer som fick socialdemokraterna göra ett dåligt val. Och TCO-ordförandens fall för att kampanjen använde ord som jag inte får skriva ut i klartext. Ty då får jag inte vara med i Ringringen.

Gott nytt år säger jag, som har gratissidor på Tripod. Men det är det jag säger - REKLAMJÄRPARNA har tagit över.

Jag följer debatten som förs i vårt land om nynazismen.

Som jag skrivit om i tidigare tänkebrev ser jag min roll som betraktaren. Jag har gjort mitt i debatten. Efter alla dessa år som aktivist. Nu får de unga ta över aktiviteterna. Jag vill ägna min fritid åt hemsidearbetet och att då och då skriva tänkebrev - här - på denna plats!

Varför skall jag ödsla tid på att skriva något bra när de stora rikstidningarna nobbar mig. Jag är ju ingen kändis. Låt kändisarna ha sitt DN-debatt. Ingen ber ju lilla mig om någon underskrift på något upprop. Därför skiter jag i kultureliten och skriver mina tankar här på passagen, på internet, oasen, fritt från lagar och annat onödigt skräp.

Okey - mina tankar. Varsegod.

Det är tydligt inne att säga att man har utländskt blod i sina ådror. Hur är blandningen i mitt blod. Då måste man ta till släktforskning. Min kusin har forskat i vår släkt. På fars sida. Min mor är född i Enköping. Precis som hennes föräldrar.

Jag har några bergsmän i släkten. I trakterna runt Grythyttan och Hällefors. Före detta skolan jag köpt i Kärvingeborn - var skolan där min far och hans syskon gick i.

Farmor är född i Bohuslän - där även min far är född - men farfar flyttade tillbaks till Grythyttan socken.

Så vad jag vet finns det bara svenskt blod i mina ådror. Men som sagt. Luckorna är många. Vet ingenting om farmors föräldrar. Inget om mormors mors föräldrar och så vidare.

Gunde Johansson som var lanthandlare i Kärvingeborn nämner i sina texter om finnmarksskolan. Finnmark. Det kanske finns några droppar finskt blod i mig. Troligen blod före 1809. Inget problem. Finland var ju då en del av Sverige. Oj oj oj, jag blev lite skraj ett tag. Och Bohuslän. Där farmor är född. Det ligger ju nära Norge. Men om oturen har varit framme - får jag hoppas att blodet är från 1814-1905. Då Norge var svenskt. Fast det kallades för union för att lura de där norrmännen. Enköping. Nära Upplandsbruken. Kanske Vallon-blod. Äsch säkert blod från vår Stormaktsperiod. Då Europa tillhörde Sverige.

Förresten - jag tror på Olof Rudbeck. Att Sverige är Världens Urhem.

Oj oj oj - nu har jag behandlat ett känsligt ämne.

Hoppas att jag kommer på bild i Dagens Nyheter med hela mitt brottsregister.

Att ha skrivet ett kåseri med titeln Svenskt blod.

Bra reklam för - mitt allt - Visornas hemsida!

Det har nu gått tio år sedan muren föll. Jag var 1989 trettionio år och alltså levt i ett delat Europa under mer än halva mitt vuxna liv. Jag var aktiv socialdemokrat 1968 fram till 1973. Två sabbatsår från politiken. Från 1975 till 1995 aktiv i Amnestyrörelsen. Därefter visor och hemsidor för hela slanten.

På något sätt känns det som att kampen är vunnen då muren är borta. Det är självklart en subjektiv känsla. Jag tror nog att du läsare har förståelse om du känner till att jag i princip all min lediga tid ägnade åt aktiv del i politiken. Jag har gjort mitt.

I dag går det omkring fäder och mödrar som inte upplevt det delade Europa under sitt vuxna liv.

Jag ska berätta min favorithistoria med anknytning till det delade Europa.

I tjugoårsåldern långfärdscyklade jag på semestrarna. Och jag tänkte planera in en cykeltripp i östra Europa. Som vanligt gick planeringen ut på att besöka turistbyråerna. Först gick jag till Östtyskland, DDR:s kultur/turisbyrå. Och frågade om det var tillåtet att långfärdscykla i DDR. Ett ögonblick sade kvinnan bakom disken. Hon gick till ett angränsande rum. Kom tillbaka. Svarade: Nej man måste ha minst en påhängmotor. Ja ha. Visserligen är jag medlem i Cykel- och Mopedfrämjandet. (Bytte senare namn till Cykelfrämjandet) Men DDR var kört.

Då gick jag till INTOURIST - Sovjetunionens turistbyrå. Ställde samma fråga - fast på engelska - om jag fick cykla i Sovjetunionen. Svaret var ett ord: IMPOSSIBLE. Äsch sa jag till mig själv. Skam den som ger sig. Jag tog tunnelbanan och promenad till ORBIS - Polens turistbyrå. Får jag cykla i Polen. Svaret: Visst får du det. Du är välkommen. Och mannen undrade säkert om jag var riktig klok som kunde ställa en sådan dum fråga.

Denna sanna historia visar att det fanns skillnader i helvetet. Polen, som man populärt sa, består av 95 procent katoliker och fem procent kommunister. DDR, Östtyskland, som hade ett flertal socialdemokrater som aktiva beundrare. Föreningen Sverige-DDR hade nämligen socialdemokrater på ordförandeposten. Och slutligen, urhemmet, Sovjetunionen. De hade få vänner bland vänstern i Sverige. I alla fall i den vänster jag var del i.

Vart färden sedan gick.

Jag cyklade till Norge.

Just det land som, det finns det ministerord på, är i dag den sista Sovjetstaten.

Allt arbete på hemsidan har den senaste månaden prioriterats ner för revyn, Jorden runt på åttio minuter. Många problem har dykt upp under arbetet på år 1999 revyframträdande. Men föreställningarna var lyckade. Allt gick dock inte fram till hundra procent. Men det måste vi rätta till inför år 2000-projektet.

Vi gjorde om Aulan till en teaterlokal. Som scengolv forslades upp en byggställning med gummimattor som scengolv. Vi hyrde ljus. Mitt ansvar, musiken och ljudet, framfördes med hjälp av keyboard samt inspelad musik från en Minidisc.

Att deltaga aktivt i arbetet på en revy är dokumenterat bra skola för vidare kulturarbete. Skriva texter, komponera musik, scenografi, ljus, ljud, programblad, ekonomi med mera.

Arbetet på nästa års revy har börjat!

Ja, nu är jag på gång att köpa mark och hus i Västmanland, gränstrakterna mot Värmland och Dalarna

Följ mig i mina tankar.

Jag ska bygga upp ett Äventyrsland, på temat; den svenska visan.

Ska bygga upp en exakt kopia av Gyldene Freden. Anders Zorn, Albert Engström, Erik Axel Karlfeldt och Evert Taube kommer bara vara där på något vis.

Och där står Gunde, som berättar om livet här i trakterna kring Kärvingeborn. Om tiden granngårs i handelsboden.

I en kopia av Källaren Fimmelstången får besökarna själva uppleva Lasse Johansson Lucidors död.

In i kolarkojan kommer en Dan Andersson intraskande och kanske läser en dikt.

I Klarakvarteren står en som är mager om bena och samtalar med sina likar.

I Vispråmen får man lyssna på gruppen Fred, Cornelis och Ann-Louise igen.

Mosebacke återuppstår i det skick vi minns det.

Kärvingeborn, skall vara ett centrum för den Den Levande Svenska Visan.

Elias Sehlstedt. Född i Härnösand den 8 december 1808. Tullinspektor vid Sandhamn. Död i Stockholm den 22 juni 1874.

Det saknas ett litterärt sällskap som tar an Elias Sehlstedts diktning.

Men det har funnits ett sådant sällskap en gång i tiden. Jag har själv sett kartoteket - som förvaras på Tullmuseet, Dalarö. Föremålen som har någon anknytning med Elias Sehlstedt bevakas av vårt Tullverk.
I Tullhuset i Sandhamn, finns ett Elias Sehlstedtsmuseum

I Härnösand, födelsestaden, närmare bestämt i Stadsparken, står Elias Sehlstedtbysten.

Peder Svan måste nämnas samtidigt som man tar upp Elias Sehlstedts gärning.
Ett stort tack.

Det litterära sällskap som hjälper till att i dag sprida Elias Sehlstedts ord är Evert Taube-sällskapet.

Det finns logik bakom detta faktum. Evert Taube har skrivit en prosadikt där Elias Sehlstedt är huvudpersonen. I Evert Taubes visprogram från de tidigare åren framfördes Elias Sehlstedtsvisor.

Läser man om Evert Taube skrivet på trettiotalet av kritiker, påpekas det ofta Elias Sehlstedts inflytande på Evert Taubes diktning. I dag har Evert Taube bevisat "att han står på egna ben".

Men det finns intressanta beröringspunkter av de båda poeterna.

Jag hävdar att Evert Taube var som populärast under sin levnad, till skillnad från andra poeter som blivit populärare efter sin död, Carl Michael Bellman, Dan Andersson.

I dag är inte Evert Taube i ropet på samma sätt som till exempel på sexti-, sjuttitalet, då jag växte upp.
Cornelis, Sven Bertil Taube, Grönankonserterna, Filmen Äppelkriget som lyfte fram Evert Taubes diktning och person.

I dag känns det som allt är sagt om Evert Taube.

Elias Sehlstedts stora glansperiod var 1870-talet även om han gav ut sina första visor redan 1830-tal.

Men efter Elias Sehlstedts död svalnade populäriteten. Det stundade en hårdare tid i vårt Sverige - industrialismens intågande.

Man får ta Elias Sehlstedts dikter för vad dom är. Flertalet har inget litterärt värde i dag - men de dikter som finns på min hemsida - dom skäms jag inte över att ha med - nej - tvärtom.

Intressant att Bonniers trodde på Elias Sehlstedt 1890-tal och igen 1920-tal. Man gav ut praktverket 1893 med ingen mindre än Carl Larsson som illustratör och på tjugotalet utdrag från Elias Sehlstedts samlade verk (5 delar).

Därefter har det varit tyst. Ja inte helt tyst - Alice Tegnér gjorde Litet bo populär, Sjung med oss Mamma(1893), långt in på 1900-talet.
Och som nämnt Peder Svan, turnéer och skiva.

Och undertecknad gjorde ett försök på åttitalet - spelade in singel och LP för egna pengar.

Alla andra får ju pengar av staten - inte jag (en stor suck med många doser bitterhet) - finns som wav-fil.

Jag kunde inte läsa en Elias Sehlstedtsdikt på nästan tio år - det var för smärtsamt.

Jag tar nu nya tag - och visst är Elias Sehlstedt värd ett litteratursällskap!

En mycket älskad Elias Sehlstedts-visa

Så var det dags igen för trettionde året - spelning i Strömma. Små grodorna på dagen och Only You på kvällen. Men många saknade trumpetandet på morgonen. Den morgonsignal som väckte upp Strömmafolket. En påminnelse om att det är dags att klä majstången! I många år gick nämligen far och son (undertecknad) runt i området - far med tratthögtalare och jag, som nämnt, trumpet spelande visa i midsommartid.

Dalängens utedansbana är för mig vad Ratkeller var för Beatles, Folkets Park var för Hootenanny Singers, Ungdomsgårdarna var för Hep Stars, Vispråmen var för Cornelis. Skillnaden dock ordet "är".Ty jag är fortfarande kvar där jag började för tretti år sedan - Utedansbanan som byggdes upp enbart för bandet Family Sound.

Lyssna på signaturmelodin!
Vals i Strömma

Det är ovanligt många på dataavdelningen som firar femtio-årsdagen nästa år, år 2000. Vi är födda mitt i seklet, 1950. Fem år efter andra världskrigets slut. Jag är döpt till Tommy och Ernst. Ett engelskt och ett tyskt förnamn. Barndomen var idylliskt men knapp. Vi bodde sex personer i en tvårummare. Ingen bil och somrarna var vi ungar på koloni. Fotbolls-VM 1958 och boxningsmatcherna med Ingo i huvudrollen. Ja - idrotten var viktig - med Rekordmagasinet som veckotidning nummer ett. På lördagen Barnfilmsklubben, och på söndagsförmiddagen gick jag i Söndagsskolan. Några eftermiddagar i veckan hade jag lektion, i att spela trumpet. Både i kommunala musikskolan och i Pingströrelsen.

Vi satt i pentryt och samtalet som fördes på rasten var mina arbets- och årskamraters jäkt, ty barnen skall ta studenten och de skall bära den vita mössan. Vi, födda 1950, var nämligen den första kullen efter den riktiga studenten.

-Jag hade ingen vit mössa. Gifte mig det året och flyttade till Tensta. Hade inte råd med någon fest eller vit mössa.

-Jag tyckte det var larvigt. Arrangerade en alternativfest. Utan vita mössa.

Och jag la till: - Av politiska skäl köpte jag inte vit mössa.

I korus kom vi samtidigt på den ljusa idén. Och skrek: Vi köper varsin vit mössa i dag!

Vi gjorde det, trettio år för sent.

Och ni som var på Djurgården i fredags och såg tre medelålders sjunga Studentsången - mycket riktigt - det var vi!

Det var först i nionde klass som jag kom nära kontakt med villabarnen. Jag gick på, ekonomisk linje, i Riksby skola. Där blandades vi flerfamiljshusbarn med villabarn. Det var inga direkta problem, vi kom bra överens, men man märkte skillnaden mellan oss arbetarbarn och de andra, medelklassbarnen.
Jag gick sedan vidare till S:t Jacobi skola i Vällingby. I vår klass var det bara jag och en till vars förälder, pappan, hade ett arbetaryrke. Min far var snickare, och mor hemmafru.
Det var under dessa år som jag blev politiskt aktiv och gick med i SSU-Blackeberg, klubben som bildades av Mats Hulth. Åren 1968-1973 var underbara, en härlig kamratskap i SSU-klubben. Det sociala var viktigare än den politiska kampen. Och i det menar jag att vi visserligen hade ordentligt lärande i politiska spörsmål - men det bestående - det var det sociala - kamratskapen.
Senare efter 1975 - ersattes det sociala och politiska av mina många år inom Amnestyrörelsen.
Till skott.
Kåseriet ska ju handla om klasskamp.
Den kamp som jag upplever in på bara skinnet är den på arbetsplatsen. Den mellan konsulter och oss tillsvidareanställda.
Jag jobbar inom området data - och vi har många konsulter omkring oss. Det är en i ordets rätta betydelse, en klasskamp. Ägaren i mitt företag där jag är tillsvidareanställd är den svenska staten, etthundra procent. Jag upplever han, ägaren, som osynlig. Det lär vara en minister, har dom sagt mej.
Men ägaren är stormrik, om det fattas pengar, ringer han upp Myntverket. Tryck lite mer pengar. Vi ska investera. Investera i vad då? Pengarna, dom får inte vi tillsvidareanställda se röken av. Nej dom går ner i konsulternas fickor.
Slut på mitt orättvisa kåseri.
Skrivet i affekt på grund av en händelse som jag inte får nämna. Stoppat av den interna sekretessen.

Följande berättelse skall ta dig tillbaka till det kalla krigets sista dagar och föra dig till platsen Berlin. Året är 1989. Det är sommar. Och vilka ser du i restaurangen i Der Hauptstadt die DDR på hotellet. Jo det är vi, fyra semestrande Postgirokillar, som sitter runt ett bord och studerar menyn. Vi är som du förstår i det som vi i väst kallade för Öst-Berlin. Vårt hotell är i lyxklass - och rummen hade vi i förskott betalat i västvaluta. Vi beställde in det dyraste, drack det bästa vinet. Och vi mådde gott. Men så kom vårt ödesdigra gärning som ger rubriken till detta kåseri näring. Vi betalade i D-mark. Matgästerna vid grannbordet stirrade och frågade oss: "Var kommer ni i från?" - Stockholm, Sweden. Sweden - ah - Die Dummen Schweden. Vad hade vi gjort för fel: Officiellt stod valutan ett mot ett gentemot D-marken. Det var efter den kurs vi i praktiken betalade. I receptionen fick man växla in till en bättre kurs än den officiella. Det var lagligt och det var det vi skulle ha gjort som laglydiga turister. Upplysningsvis bröt vi mot lagen resten av veckan - vi växlade alltså svart till en verkligen bra kurs och åt vår middag resten av veckan billigt i stadens restauranger. Vi ville inte bli kallade Die Dummen Schweden en andra gång.

Familjens handelsminister är lillbrorsan. Han säljer komposter och svampknivar. Han har tagit till det som nu är mode, e-handel. Han har sin sajt på ett gratishotell och besökssiffrorna samlas i statistikdata. Han kan även ta del av uppgifter på vilken läsare besökaren har använt, operativsystem, med mera. Han arbetar hårt på att få skripter att fungera. Ett knep är att ställa frågor på konferenser. Förhoppningsvis får han då ett svar på frågan - men också även fler besökare.

Lillbrorsan investerar i både program och tid på e-handelns myriader och bryter barriärer dagligen och utnyttjar till fullo efter förmåga möjligheterna.

Ibland ställer man frågan: vad gjorde man förr?

Det jag omedelbart tänker på, är handel med postorder. Annonserna fanns i kataloger eller i veckotidningar. Fanns - nej - handel med postorder är i full sving i våra dagar - parallellt med e-handeln.

Före postordern var det gårdfarihandeln.

Och här runt mälaren, fram till vårt sekel, fanns dalkullorna som sålde diversesaker.

Hur många har handelsministern då sålt?

Jorå - två komposter och en svampkniv. Men han har väldigt många besökare och klickar på banér.

Och så har han bara hållit på i 15 månader.

Jag har mina sätt att hantera en kris. Jag konverterar religion och nationalitet. Under min sjuttiotalskris blev jag israel och jude. På biblioteket läste jag in mig på ämnet. Tog flyget till Israel - och där stod jag ensam i ett land som nu var mitt. Men jag fick genast problem. Jag förstod inte skyltarna, jag förstod inte vad dom sa, och de förstod inte mig. Nåväl jag övervann den personliga krisen och på hemvägen blev jag åter svensk och lutheran. Så gick åren och jag fick vara frisk i ytterligare tio år. Då, kom det, åttiotal, då kom den andra krisen. Oj, tänkte jag för mig själv. Jag ska bli, hm, polack och katolik. Så via ABF läste jag in polska, skaffade polska vänner i Sverige. Gick över till den katolska tron. Jag hade i alla fall lärt mig något av den första krisen, att börja i Sverige. Den här gången tog jag färjan från Nynäshamn till Gdansk. Där väntade mig en polsk guide. Mina fickor var proppfulla med dollarsedlar i inträdet till mitt nya hemland. Jag fick bo hos guiden - men usch - vad fattigt det var. Och kaffet - bläh. Inga varor i butikerna. Och vilken pessimism det rådde. Och så många regler i den katolska läran, regler i umgänget med det andra könet, mässnärvaro. Oj vad jobbigt det var. Snabbt som attan blev jag frisk - åkte hem och blev åter svensk och lutheran.

Just nu balanseras mitt sinne mellan glädje och förtvivlan. Jag känner igen symptomen från tidigare - jag struntar i det mesta. Att städa, blir ofta sur och känner mig olycklig. Jag är på väg in i min tredje kris. Så just nu studerar jag den ortodoxa läran. Snart konverterar jag och blir sålunda ortodox och byter nationalitet till serb.

I fredags gick jag till Klippstugan i Västerhaninge och klippte mitt långa hår. Rakt i nacken, hela örat skall synas. Och varje gång får jag kommentaren efter avslutad klippning: Vilken skillnad!

I början av sextitalet då Beatles gjorde sitt segertåg med sitt hårmode. Då fanns ett motstånd från många håll mot hårmodet. Frisörsalongerna vägrade att anamma det nya hårmodet - utom en frisörsalong i Stockholm. Beatlesfrisören med arbetsplats på Kungsholmen. Jag cyklade över Tranebergsbron och in på de kullriga gatorna vid Fridhemsplan för att få det gjort hos - som det står skrivet ovan - denne enda frisör som klippte till en frisyr a´ la Beatles.

Som en hyllning till denna hjälte, Beatlesfrisören, går jag, snart femtio år fyllda, några månader varje år - långhårig.

Följande annons var införd i tidningen

Härmed informerar undertecknad att ha bytt åsikt i bostadspolitiken. Köpt egnahemsradhus (tidigare hyrt lägenhet)

Haninge den 3 maj 1985

(Införd i Dagens Nyheter)

Jag läser debatten om LENIN
ja - den mellan JENNY och SKOTT.
Om folkvisa ljuvas förening:
Ung Vänster som en gång slängt bort
ett Kå; Då hörs ropen i kvalen
"Vår Lenin - ha kvar som kamrat".
Till hjälp kommer riddarn Myrdalen
Beväpnad med Brantingscitat.

JENNY:s artikel
Myrdalens artikel
SKOTT:s text

Vår avdelning - Postgirot Data - har svårt med rekryteringen. Vi anställda är allihopa före detta brevbärare, sorterare, chaufförer och postcykelreparatörer. Vi ställer två kriteria för att bli anställd. Nummer ett - arbetstiden sju på morgonen till fyra på eftermiddagen. Vi har ju vanan inne sedan den tidigare karriären som till exempel brevbärare. Och - nummer två - för att bli anställd skall man klara av att lyssna igenom undertecknads singel B-sida från 1987. Ja -just den som är Dagens visa 11 januari 1999. Rekryteringschefen är "the one and only" Fan-medlemmen i min FAN-Club. Han tror stenhårt på mig och köpt in restlagret på 475 singlar. Den dagen jag blir känd, ska han, det har han sagt till mig, portionera ut en singel i månaden ut på den penningstinna SPOT-marknaden för musikens hjältar. Han ska bli stormrik. Och min rekryteringschef gör allt för att få mig känd. Men - än har vi inte nått vårt gemensamma mål - och det får Postgirot Data lida för - vi får inga utomstående till jobben som systemprogrammerare.

Testa själv - Klicka här - och psst - klara du av att lyssna på hela låten - skicka in din jobbansökan till Postgirot Data - Rekryteringschefen - Stockholm.

Jag är född och växte upp i västra Stockholm - i Riksby, Bromma. Sextitalet var de lokala popgruppernas tid som hade sina spelningar på ungdomsgårdarna och på skoldanser. Jag själv var aldrig med i ett popband, jag spelade fel instrument, trumpet, och var inte tillräcklig bra. Men jag var i högsta grad med i svängen. Lennart i Hep Stars bodde några kvarter bort och turnébilen stod ofta parkerad utanför. Benny bodde i Vällingby och Svenne i Solna. Min syster var en stor Hep Stars fan. Själv gillade jag mer Hootenanny Singers. När jag träffade Ann Catarina, hon var en stor Hep Stars- och Svenne-fan, såg vi ett flertal Hep Stars konserter. Vad som hände på sjuttiotalet är känt för alla - Björn Ulvaeus från Hootenanny Singers och Benny Andersson från Hep Stars blev parhästar på musikens område. Och tillsammans med Agnetha och Frida bildades ABBA med Tretow och Stig Anderson som tekniker respektive manager.

Hootenanny Singers sjöng visor med ett eget sound. Benny Andersson skrev sina egna låtar som framfördes mellan rock-standards i Hep Stars.

I dag finns inte Ann Catarina. På begravningsgudstjänsten sjöng jag Omkring tiggaren från Luossa och Benny Anderssons låt från Hep Stars-tiden Sunny Girl. Det var ingen slump - och det är ingen slump att det finns hemsidor på Björn, ABBA, Hep Stars med i den svenska visan visringen.

Carl Gustaf Einar Håkansson föddes 28 juli 1883 på Skärsätra herr och statargård på södra Lidingö. Äldst av de tio barnen i trädgårdsmästarparet Alfred och Mathildas äktenskap. Einar Håkanson var till proffesionen typograf. Han var esperantist, ungsocialist, fritänkare. Medarbetare i den ungsocialistiska tidningen Brand. Einar Håkansson, en bland yttrandefrihetens martyrer, då han var författare till en skrift, Draksådd . En skrift som blev beslagtagen. Hinke Bergegren, som då satt inburad, fick den insmugglad och recenserade densamma. Men, skriften var ju som redan skrivet belagd med kvarstad. Oj sa de lagstiftande och stiftade lex Hinke, som ytterligare begränsade journalisternas yttrandefrihet. Den 8:e oktober 1907 kom Draksådd-målet upp i rådhusrätten. Den 19:e oktober endast 24 år gammal dog Einar Håkansson. Fällande dom 10:e januari 1908 för hädelse. Straffet löd på fem månaders fängelse, för den döde Einar Håkansson. Förläggaren, Georg Schröder, höjde priset med kr. 1:- "på förekommen anledning". Han hade för polisen gömt den större delen av upplagan och som således snabbt såldes ut till sista bok så att en ny upplaga måste tryckas upp. Kommentar: Försäljning trots fällande dom. En dom som vissserligen var politiskt färgad. Det finns fler exempel i den svenska historien, att det svenska folket ger fullständigt fasen i domstolars och politikers beslut. Se på det aktuella exemplet PUL, vad den nu står för. Jag och många med mej skiter i den lagtexten. Göran Persson Göran Persson. Undrar om han stämmer mej nu. Hoppas. Bra reklam. Tillbaks till året 1908. Erik Lindorm skrev en betraktelse över tilltaget att döma en död person till fängelse. Och jag, kåsören, har, året 1998, skriften Draksådd i min ägo.

Ett exempel på Einar Håkanssons lysande pennföring. Klicka här

Vi grabbar började för tjugo trettio år sedan på dataavdelningen som dataoperatörer. Ett jobb som innebar skiftgång och beting. Beting - när allt är klart - fortsätter kvällen eller natten på någon danskrog. Några av oss har nu lämnat skiftet för att fortsätta karriären som systemprogrammerare samt därmed lugnat ned oss. Men grabben i oss finns kvar. De jämnåriga damerna hänger på i vår grabbjargong. Men en vacker dag kom inte den sekreterare vi väntade oss till vår avdelning. Det vill säga hämtad bland damerna. Nej, det kom upp en ung söt tjej till sekreterarsysslan. Första månaderna tyckte vi att det var okey med något ungt och fräscht att fästa blicken på. Men så mer och mer, och dag för dag, började hon att ställa krav på oss. Ifrågasätta vårt sätt att skriva protokoll. Vårt sätt att äta. Vårt sätt att uppföra oss. En undran slank ut ur hennes mun: "Varför skriver ni dokumenten på det sättet när det finns Microsoft Word. Ibland sprang hon in i rummet och lärde oss att navigera i Windows. Ja, vi insåg att grabbstyret var i fara. Och hon märkte det själv också. Vi löste det så att vi såg till att hon fick gå programmeringskursen och vi grabbar fick sedan som ersättning en jämnårig dam. Slutet gott allting gott.

Sommaren och hösten 1905 upplöstes unionen med Norge. Under de oroliga händelserna i Jugoslavien åttio- och nittital och som ledde till ett krig, diskuterades den fredliga upplösningen av Sverige-Norge 1905. Det finns likheter med det forna Jugoslavien och Sverige-Norge 1814-1905. Det norska folket godtog aldrig föreningen 1814. I Jugoslavien godtog inte heller kroater, slovener, bosniaker, föreningen i ett åttitals-, nittitals-Jugoslavien. Läs dokumenten på vår egen lösning av en konflikt mellan två folk. Förhandlingar i Karlstad och inte vapenmakt.Klicka här

Tiden från 1720 års regeringsform till 1772 års statsvälvning, är den tidsperiod i svensk historia som kallas för FRIHETSTIDEN. Jag citerar Mattis Svea 1872: Klicka här

Fula visboken trycktes 1980. Förord Bengt Anderberg. Bengt af Klintberg och Christina Mattsson står för textsammanställningen och kommentarerna. Fula visor - visor som frispråkigt behandlar sexuella ämnen. Även uttrycket "visor i allmogestil" förekommer. Den enda visa i boken som jag minns att även jag har sjungit är: "In kommer far, full som han var, drämde sin ... ". Jag minns den som en kollovisa. Jag är född 1950 och var tonåring på sextitalet. Jag såg filmerna Nyfiken Gul och Nyfiken Blå. Men var för ung för filmen 491. Jag minns dock tidningsdebatten. Några månader efter premiären på filmen 491, censurerad, bildades det parti som idag heter Kristdemokraterna. Jag har läst "Jag en Kvinna". Min självporträttsvisa har jag gjort om titeln till "Jag en män´ska". Gick på bio och såg de danska gladporrfilmerna. Cyklade in till stan och anonymt promenerandes in i tobaksaffären och köpte tidningen Piff som jag sedan gömde under skjortan. Det fanns också automater placerade på strategiska ställen i stan, så att man sent en natt och i skydd av mörkret stoppade in fem kronor, rassel, sedan en tidning i ett öppet fack. På Gröna Lund kunde man se Strip Tease. Porrbiograferna, London och Fenix, fick ofta besök. Jag gick dit ensam eller tillsammans med skolkamrater. Jag minns samma dag som vi muckade, hade vi några timmar ledigt innan festen på kvällen. Vi gick då till en porrklubb på Klara Porra där man skulle uppge sitt namn i entrén och bli medlem. Men eftersom mina porräventyr är mitt livs stora hemlighet, uppgav jag förstås ett påhittat namn. Fast i dag är det så enkelt. Man prenumererar på TV 1000 och/eller införskaffar ett Internetabonnemang.

Året 1856, tolv år efter Karl Johans död (1844 ), stod den tunga praktlikkistan på plats i Riddarholmskyrkan. I våra dagar påminnes vi av händelsen varje gång vi hör "Si god afton och god kväll". Eller Erik Axel Karlfeldts dikt - Karl Johan dalamålning. Eller beskådar dalamålningen. Sarkofagen, en kopia av Agrippas stenkista i Vatikanen i Rom, tillverkades i Älvdalens porfyrverk. Den sjunde februari påbörjades marschen. Första dagen en mils färd till Gåsvarv. Nästa dag i djup snö till Garberg. I Mora ville dalkarlarna ha högre dagpenning. Svaret nej. Men dalkarlarna gick med på oförändrad dagpenning och fortsatte transporten till Garsås, Sjurberg, Bergsångs långa backar, till Sjugare. I 36 graders köld över den bräckliga Lerdalsbron. Sedan över sjön Opplimmen, förbi Tibble till Rönnäs. Ett hundra åttifem man som senare blev tvåhundra femton man drog den tunga likkistan. Färden gick utmed Insjöns strand på svag is. Den 19 februari kom man fram till Falun. Och en fiolspelare spelade kungsmarschen, melodin som vi känner till med orden "Si god afton och god kväll". Hamnstaden och marschmålets Gävle nåddes efter 17 dagars marsch. Efter en båtfärd finns föremålet nu att beskådas i Riddarholmskyrkan.

Hos mina arbetskamrater går historier om mig att när jag får ångan uppe rabblar jag alla kungar och drottningar i rask följd. Min specialitet är - säg ett årtal så säger jag vilken som var kung eller drottning. Min favoritserietidning var Illustrerade Klassiker. På den tiden lekte jag att jag var Lejonet från Norden. Eller jag var den unge Karl XII som ensam slog ner en björn. I dag har jag ingen respekt för kungahuset. Jag accepterar att den finns men om det skulla vara folkomröstning i frågan skulle jag med säkerhet lägga en nej-röst, ett nej till monarki. Det vetande jag har om regenttider använder jag för att haka upp händelser på. August Blanches död - Karl XV. Periodvis i Sveriges historia påverkade kungen händelserna i högsta grad. Just nu befinner vi oss i en period där kungahuset är mycket svag. Våra lagar har anpassats till rådande situation. Trots mitt republikanska sinne älskar jag att läsa om gamla kungar och drottningar. Jag försöker också förstå dem även där de går emot folket. Den jag spontant tänker på är Karl XIV Johan. Det var ett märkligt spel bakom valet av en fransk marskalk till tronföljare. När han väl var på svensk mark blev det inte riktigt vad borgare och adel hade trott och önskat. I klartext - att få Finland tillbaka. Kronprinsen Karl Johan spelade ett högt pris och resultatet - en union med Norge. Självklart tycker jag, om jag får tycka, att det var fel att ta Norge. Men jag tycker att det var rätt av Karl XIV Johan att via förbindelser med Ryssland lägga grunden för Sveriges fredsperiod. Karl XIV Johan gick emot många i den svenska eliten med sin egensinniga politik. Sonen, Oscar I, är framtiden sa man. Och den svenska eliten väntade och väntade på att den stränge Karl XIV Johan skulle dö - och mycket riktigt - det gjorde han 1844.

Jag hade ett bra sommarjobb som brevbärare i det stora tegelhuset vid Brommaplan - Bromma 1. På den tiden hade man två turer varav den andra turen var det litet post. Jag trivdes fint. Men så kom förmannen fram till mig. Du, Tommy, kan du laga cyklar?. Det var självklart att jag svarade ja. Och, så vart man fast i fällan. Jag skulle ersätta cykelreparatören. Han själv skulle ut på semester. Och jag fick alltså hoppa in. Sommar ute och jag nere i källaren. Den första veckan fick jag lära mig knepen utav självaste cykelreparatör´n. Vi pratade ihop oss och trots åldersskillnaden blev vi vänner. Jag ska på cykelsemester i västra Sverige, sa cykelreparatören och fortsatte. Jag har tillbringat de senaste semestrarna ensam på vägarna. Jag sög in hans berättelser från strapatserna i Europa och Sverige. Nästa sommar stack jag själv ut på cykelsemester. Början av sommaren, en vecka i Dan Anderssons Grangärde. Och på sensommaren en cykelfärd till Oslo. Samma höst började jag på postgirot. Jag träffade en arbetskamrat som jag kände igen från Bromma 1. Vi fikade och samtalsämnet var brevbärartiden. Då berättade jag att jag arbetade en månad i cykelkällaren. Du, sa han, har du hört vad som hände cykelreparatören? Nej, svarade jag. En dag var han inte på jobbet. Vi anade oråd. Vi åkte hem till cykelreparatören. Bröt upp ytterdörren tillsammans med polisen och låssmeden. Han låg död i sängen. Och det märkligaste. I garderoben hängde två kostymer. En svart och en postuniform. På garderobsgolvet stod en väska som innehöll en och en halv miljon i svenska kronor.

Det var hans liv. Arbete på posten. Hemma varje kväll i sin etta. Varje sommar på cykelsemester. Varför gjorde han inte något riktigt roligt för pengarna? Gjorde han något mer av sitt liv som ingen annan visste om. Vad var hans drömmar i livet. Många frågor och inga svar.

De polska ledarna i det fria Polen drömde om ett än större Polen som omfattade Ukraina ända till Odessa och hela Litauen. Polackerna var passiva under inbördeskriget i Ryssland mellan de vita och röda. Man hoppades att de röda skulle vinna. Polackerna ville inte ha tillbaka ett tsar-Ryssland. De röda vann och den 26 april 1920 ryckte polackerna in i sovjetiskt område. Kiev, Ukrainas huvudstad, erövrades den 8 maj. Röda armén drev snabbt ut de polska trupperna. Röda Armén stannade vid gränsen till Polen. Ska Röda Armén fortsätta inmarschen, en invasion? Lenin: svar ja. Stalin först nej sedan ett ja. Trotskij: nej. Radek: nej. Men Lenins vilja vann, det blev ett ja. Lenin en imperialist. Sovjetryssland en imperialiststat. Polen skulle erövras och sedan Tyskland. Och sedan hela världen, läs Europa. En kommunistisk regering väntade utanför Warszawa. Kommunister och nationalister i Ryssland, Ukraina förenades. "Ge oss Warszawa!" och "Krig till ett segerrikt slut". General Michail Tuchatjevskij, "en ung Napoleon", marscherade mot den polska huvudstaden. I början av augusti stod Röda Armén vid Weichsel. Polackerna höll stånd. Tuchatjevskij gjorde helt om och drog sig och sin armé tillbaka till Ryssland.

På TV i valrörelsens 1998 ser man Gudrun Schyman i en presskonferens. Bakom på väggen ett porträtt av imperialisten Lenin. Om två veckor kan Gudrun Schymans parti få tio procent av de svenska väljarna.

Adolf Andersson föddes den 17 maj 1854 i ett finnpörte vid Bränntjärn. På mödernet var Adolf Andersson av finnsläkt. Hans mor hette Anna Andersdotter Knas. Modern fick i tidiga år som änka försörja sig själv och barnen. Adolf var klen och orkade inte hårt skogsarbete. Hela hans håg stod till läsning. Adolf Andersson blev lärare vid Olsjön och senare vid Skattlösberg. Efter någon tid kom småskollärarinnan Augusta Scherp för att arbeta i skolan. De två blev senare ett par. Adolf Andersson skaffade sig litteratur för att lära sig själv, barnen och de vuxna i trakten. Han var starkt religiös. Men inombords närde en romantisk dröm. Han ville lämna alltsammans och söka sig bättre utkomst i Amerika. Adolf Andersson lärde sig engelska och sonen Daniel for över havet till Amerika, kom tillbaka efter några månader. Något Amerika blev det aldrig för Adolf. Adolf Andersson, "gamle skolmästarn" var känd i hela Grangärde. En profet, hans omutliga hederlighet, hans stränga religiositet. Det kristna kärleksbudet: "Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem" var en av kärnpunkterna i hans förkunnelse. Sonen Simon: "Därför att far trodde så fast på Gud, så gick det bra för oss i fattigdomen". Sonen Daniel, eller Dan som han själv använde som förnamn, blev journalist och författare.

När jag har hållit föredrag, spelat, sjungit, gjort utställningar om Dan Andersson har jag i förarbetet funnit att Adolf Andersson, fadern, var större som människa än Dan Andersson själv. Det är inte människan Dan Andersson jag beundrar, fanatiskt dyrkar - nej - det är författaren Dan Andersson.

Jag vet vad jag gjorde 28 september 1961. Jag var tio år skulle fylla 11 i december. Ja, jag fick ha hjälp för att pricka in exakt datum. Nämligen minnesboken om "Dag Hammarskjöld". Dag Hammarskjöld, Förenta Nationernas (FN:s) generalsekreterare omkom den 17 september 1961, Ndola, Nordrhodesia, nära Katangas gräns. Detta hände under Kongokrisens dagar. Den 28 september 1961 stod vi grabbar utanför Bromma flygplats och såg bilkortegen med kistan snabbt åka förbi. Jag hörde om Dag Hammarskjölds död i lekparken dagarna runt 17 september. Jag var stolt över att en svensk hade gått så långt som att vara ledare för världsorganisationen. Det var naturligt att vi grabbar var på väg till Bromma. Vi bodde kilometerna därifrån. Bromma flygplats var Stockholms internationella flygplats. Senare samlade jag frimärken och mitt område var Nobelfrimärken. Dag Hammarskjöld fick postumt fredspriset och hans porträtt finns med på många frimärken. När jag blev äldre intresserade jag mig för den svenska arbetarrörelsens historia. Då träffar man på Hjalmar Hammarskjöld, både som justitieminister och statsminister. I folkmun, åren runt 1917, sa man Hungerskjöld. Min tonsättning En skön sång om potatis - Black Jim (Dan Andersson) är skriven under Hungerskjölds dagar. Hjalmar var Dags fader. Dag Hammarskjöld satt i den socialdemokratiska regeringen och han tog över faderns stol i svenska akademin. Dag Hammarskjöld var poet och ogift. Det är nog inte så konstigt att människan Dag Hammarskjöld har gjort ett så starkt intryck på mig.

Månaderna innan valet 1994, signaleras att ett nytt kvinnoparti ska ställa upp. De drivande kvinnorna i nätverket är Maria-Pia, Agneta och Ebba. Det fick inte heta Kvinnoparti ty det fanns redan ett, som också ställde upp i valet. Det hela rann ut och de tre kvinnorna gav sin förklaring till varför de inte ställde upp med Kvinnolistan. Detta är förhistorien - nu till min roll i det hela. Jag brukar närvara i seminarium som arrangeras av CMS - en organisation med marxistiskt forskning på dagordningen. Jag satte ett märke i kvinnopolitiken maj 1995. En seminarietimme var kvinnoorganisationernas representanter samlade i panelen. De tre, Maria-Pia, Agneta, Ebba, saknades. De var nöjda med sitt pris, forskartjänst och utredningsuppdrag som socialdemokratin delat ut som ett tack för de tres avhopp inför valet 1994. Jag var mycket elak och vass dessa timmar som var en genomgång av kvinnopolitiken. Majoriteten bland åhörarna var kvinnor och många tillhöriga Vänsterpartiet. I min retorik tog jag upp jämförelsen mellan Ny Demokrati och Kvinnolistan. Jag anser att Ny Demokrati till en början var ett Grabbarnas parti. Grabbarnas parti ställde upp till ett maximum. Åkte runt i hela Sverige och talade för sin sak. Vad gjorde Kvinnolistan. Dom satt i sina kök och snackade med varandra. De arrangerade inga möten på gator och torg. Alltså, när grabbbarna vill något, då kämpar de till sista blodsdroppen. Men kvinnorna, dom var helt enkelt lata. Ojojoj, vad seminariedeltagarna blev arga på mej. De skällde ut mig. Nu till efterhistorien. Vänsterpartiet har tagit upp den tappade Maria-Pia, Agneta och Ebba-kappan. Vänsterpartiet kallar sig feministiskt. Vänsterpartiet, främst partiledaren Gudrun Schyman, arbetar sig fram över hela landet och syns på gator och torg. Och, Maria-Pia, Agneta och Ebba var nöjda med så dumt som könsfördelningen av riksdagsrepresentanterna. Nej sådan skitsak nöjer sig inte Gudrun Schyman med, hon vill ha resultat. Det var mycket roligare för socialdemokraterna 1994 med förrädarna Maria-Pia, Agneta och Ebba i förvalet - än i dagens val 1998 då Maria-Pia, Agneta och Ebba är marginaliserade. Ingen saknar Maria-Pia, Agneta och Ebba i detta val.

JALTA - är ett fult ord i Östeuropa. JALTA - har blivit en symbol för den uppdelning av Europa som faktist ägde rum efter och under andra världskrigets slutmånader. Churchill och Stalin hade året innan Jalta-konferensen mötts i Moskva och tillsammans skrivit procentsatser efter nationerna. Du får det landet så får jag det här landet. Stalin lurade Churchill och Roosevelt/Truman. Det kalla kriget vart ett faktum. Pragkuppen 1948. När tyskarna i Öst-Berlin gjorde uppror 1953, Ungrarna och Polackerna 1956. Tjeckoslovakien 1968. Polen 1970, 1976, 1980-1981. Vad gjorde västmakterna. Dom gick inte in med trupper. Väst hade en fördel av ett delat Europa. Billig arbetskraft, exemplet Sverige. Byte energi mot varor, exemplet Finland. Väst-Tyskland pumpade in valuta för att hålla Öst-Tyskland upprätt. Ingen i väst frågade vad folket ville. Det fanns undantag, det finns det alltid. Journalister som hade som specialitet på Östeuropa, för att nämna ett namn, Timothy Garton Ash.

Vad skulle väst ha gjort? Skulle de fortsätta österut mot Moskva maj 1945. Nej, det var omöjligt. Sovjetunionen var allierad med USA och Storbritannien. Sovjetunionen förlorade ofantligt mycket i kapital och människoliv för sin kamp mot Nazi-Tyskland.

Min del i kampen för ett fritt Östeuropa var mitt engagemang i Amnesty International. Vår amnestygrupp arbetade på DDR, Rumänien, Jugoslavien, Lettland. Vår internationella amnestykonsert med Bruce Springsteen och Sting hade en föreställning i Budapest. Och då låg staden Budapest bakom järnridån. Det var ju förresten Ungern som var först med att klippa sönder taggtrådsgränsen. Vänstern i Sverige var ganska tyst dessa år. Den kritik som fanns mot Östeuropa och Sovjetunionen var ett vänsterspel för att flytta över favoritskapet på ett annat kommunistland, Kina, Jugoslavien, Kuba. För oss i Amnesty International kom inte händelserna under 1987-1991 som överraskning. Vi hade bra kunskap om allt samhällsliv bakom järnridån.

Det är möjligt att dagens unga människor i Östeuropa inte känner till kraftuttrycket JALTA. Det ska vi i väst vara tacksamma för.

Den tidiga arbetarrörelsens största dikt är "Och skulle jag glömma jag?", Social-Demokraten 21.10.1892. Författare, Karl Johan Gabrielsson (1861-1901) som skrev under signaturen Karolus. "Vi barn brukade riva av den yttre barken på tallved och äta bastet närmast veden, det hade en söt smak och gav åtminstone en slags illusion av ätning." 1892 blev han journalist på Socialdemokraten och senare redaktör för veckotidningen Folkbladet. Musiken till dikten är från min andra musiksamling, en tondikt med titeln Fredlös. Då, 1974, fanns inga ord. Orden, nedanstående dikt från 1892 och min musik 1974 fann varandra året 1975.

OCH SKULLE JAG GLÖMMA JAG?

Och skulle jag svika mina fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härjar de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faders lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det.

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se´n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mer jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, "av nåd", man mig lät
få plats - man visste min flit -
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
Och väckte den trälarna opp,
Jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst lopp.

text: Karolus musik:Tommy Rådberg

Efter ett internationellt rådsmöte i Helsingfors för Amnesty International besöktes Stockholmsamnesty av bland annat sydamerikanska representanter. En brasilianare och en mexikanare fick bo hemma hos mej. Från pendeltågstationen i Jordbro, under promenaden, på väg hem till mig. Sa jag; "här bor de fattiga i Stockholm". När vi väl steg in innanför dörren, visade sydamerikanerna klart sin besvikelse över mitt slarviga uttryck. De var från Mexico City och Sao Paolo. Dom talade om för mig vad fattigdom är.

I mina visa "Skollovskolonin" har jag med frasen "vi fattiga barn" och jag vill förklara varför. Vi var sex personer i familjen. En gång sa pappa upp sig, han skulle öppna egen snickarverkstad. Det gick dåligt i den egna firman. Vi hade inga pengar. Vad jag aldrig kommer att glömma, jag var då tio år. En socialarbetare följde mamma till Mockasinen och där köptes skor. Jag var och är inte ett dugg tacksam. Nej, snarare en känsla av hat. Någon utomstående måste bevaka mamma så att pengarna gick till något "riktigt", som ett par skor. När jag i min visa skriver "i samhällets skor" är det denna händelse jag syftar på.

Varje gång det ringde på dörren och vi barn skrek: "från socialen". Då gömde pappa kvickt pilsnerflaskan under bordet. Vi hade en skolsyster som höll sitt vakande öga över vår familj. Och många år senare, då vi barn var vuxna, möttes den pensionerade skolsystern och mamma av en händelse i tunnelbanan. Före detta skolsystern frågade hur det hade gått för oss barn. Mamma berättade med stolthet i rösten om oss och, det med rätta, att ingen hade fallit igenom.

Jag har åren 1976 - 1998 sett misär, levt med misären på nära håll. Inte fattigdom, alltså ingen brist på pengar, nej, misär. Det jag skrivit om i visorna: "Uppe på berget" och "Margaretas mamma" är självupplevt. I en pjäs som Gottfried Grafström har skrivit, Sjung vackert om kärlek, handlar om Gustaf Fröding. I samtalet med kanditat Lindgren säger Gustaf Fröding: "Alla människor kunde vara poeter, om de bara sa vad de kände i stället för att säga något falskt. Poesi är konsten att säga sanningen så att alla begriper den och känner den inom sig."

"Vill du gifta dig med mej?". Jag blev inte förvånad när jag fick frågan. Jag hade till och med förberett mig i veckor på mitt svar. Men svaret blev trots det, ett korthugget: "Ja". Anna, alla mina polskor i kåserierna heter Anna, ansåg att hon hade inget val. Sverige hade sagt nej. Den möjlighet som fanns kvar, ett äktenskap. I vårt fall ett vitt äktenskap. Vit som färgen i den polska flaggan. Och jag, röd som färgen i den polska flaggan, jag sa: ja. Åka hem igen, det måste Anna. Hon måste, för att klara av och få ett uppehållstillstånd, gå till Sveriges ambassad i Polens huvudstad. På dagen två månader senare stod hon utanför dörren, inte ensam, nej tillsammans med pappan. Det första hon sa, du måste fixa ett jobb till pappa. Fixa ett jobb, jag är röd och jag har slagits på barrikaderna för den svenska arbetarens rätt till en rimlig vit lön. Så blev det, dom fick fixa ett jobb själva. Dom följde ritualen: efter mässan i Johannes kyrka görs svartjobben upp på kyrkbacken. När det har gått två veckor kom Annas kompis. Hon hade ett tre månaders turistvisum. Myndigheterna trodde att hon skulle besöka Skansen dessa månader, men tji fick dom, jag vet vad hon gjorde. Och ve och fasa. Efter en vecka blev Anna och Anna osams. Så Anna, inte min fru alltså, fick flytta ur sovrummet till klädkammaren. Där var vi, den äkta mannen på övervåningen, med kokplatta och lill-TV:n. Anna, före detta kompisen, sov i klädkammaren. Anna, min fru, hade både sovrummet och köket. Svärfar hade sin sängplats i vardagsrummet. Inte nog med det. Anna, alltså min fru, hon hade en kompis som var utan bostad, och vips, så hade hon en sängplats. Sedan kom svärmor, systern, kusinen, kusinens älskare... Ja, den lagstadgade tiden på två år, rann undan snabbt och äntligen äntligen skilde vi oss. I dag har jag alla mina rum i radhuset för mig själv. På måndagarna sover jag i lilla rummet, på tisdagarna i klädkammaren, på onsdagarna i vardagsrummet, på torsdagarna i sovrummet....

Det sa klick för kungen och han bildade familj. Då gällande lag talade om manlig tronföljd. Men så ändrades lagen. Och den största konkreta insatsen för jämlikheten under sjuttiotalet, den förtsfödda ärver tronen. Carl Philip har alltså inte första tjing på tronen. Jag har utnämnt mig själv till kungamakare. Min föregångare, Carl Otto Mörner, han var ju en simpel löjtnant. Den gången gällde det att få Napoleons godkännande. Och vips - vi fick en kronprins och senare en kung Karl XIV Johan. Då bör väl jag duga som kungamakare, en systemprogrammerare både tjänar mer och har högre status än en löjtnant Och förresten, Carl Philip, har ju en namne, en son till Karl IX. Den gången gjordes, visserligen misslyckade, försök att få Karl Filip till rysk tsar. I morgon tar jag Ålandsfärjan till Mariehamn och förhandlar med de styrande. Och i slutet av veckan tar jag pendeltåget, tunnelbanan. Och i Brommaplan byter till bussen, åker ut till Drottningholms slott.

Jag skrev om Åland i tänkebrev 25. År 1917 ville ålänningarna tillhöra Sverige, men i dag, inte ett ord om anslutning till Sverige. Nej man vill ha en republik eller monarki. Det var ur en svensk källa jag hämtade uppgiften om ålänningarnas önskan att tillhöra Sverige. Jag tror att det var sant 1917 men tydligen inte sant i dag. Miljöpartiet gjorde en jättetabbe i folkomröstningen om EU. Man talade högt om en nordisk union. Norrmännen sket på sej av ilska. Men, i dagarna, är ju svenska kronan mer värd än norska kronan. Och, i besvikelsen över förlusten i finnkampen, tillsätter vi, storebror i den nordiska syskonskaran, en kung på den åländska ön.

Utgången av junikriget 1967 med Israels seger över arabstaterna hade en märkbar inverkan på Östeuropa. Polens folk firade Israels seger i dryckeslag. "Våra judar har klått upp deras araber". Polens folk hade varit med att finansiera vapeninköpen till Egypten. Omedelbart efter junikriget gav Polen Egypten ett nytt lån på 20 miljoner dollar. Det fanns stort behov av att ha kvar västvaluta inom landet men Gomulka var Sovjetunionens man. Censuren stoppade Adam Mickiewicz klassiska drama "Förfäderna". Motiveringen var att pjäsen var antirysk. I Polen blossade maktkampen upp på nytt. Gomulka i ena ringhörnan och Moczar i den andra. Båda hade intresse av att vända det polska folkets rysshat till ett angrepp mot den judiska befolkningen. Angreppet framfördes mot Israel som stat och mot sionismen. Men antisionism blev antisemitism. Konsekvenserna av maktkampen var katastrofal för Polens judiska befolkning. Tusentals polska judar tvingades att emigrera. Och nu kliver jag själv in i berättelsen. I det SSU, bäst att poängtera Stockholm-SSU, som jag gick med i, stod klart på arabstaternas sida. Jag hade en avvikande åsikt. Mitt ställningstagande för Israel var det som fick mig att lämna SSU. På distriktsårsmötena räknades två röster för motionen till Israels fördel. Min röst och den från judiska SSU-klubbens representant. Efter SSU-perioden satt jag hemma och skrev musiken till det som blev mina två musiksamlingar. På första maj 1975. Dagen innan hade Nord-Vietnams armé och FNL erövrat staden Saigon. Denna första maj, satt jag på en filt i Humlegården och försökte sälja mina två musiksamlingar, Dröm Fantasi Verklighet och Eremitsjön. Jag åkte hem innan demonstrationståget lämnade parken. Jag lade av allt som hade med musik att göra. Åkte till Israel på en fyra veckors semester. Omedelbart på hösten gick jag med i Amnesty International och var aktiv där fram till 1993. I dag har jag åter min musik, min kära hemsida och revygruppen.

I mitt jobb som systemprogrammerare finns stort utrymme för artisteri. Jag är utbildad ekonom men efter ett sommarjobb sögs jag in på datasidan via en lyckad datatest. Karriären började med jobb som dataoperatör, fortfarande min titel i telefonkatalogen, året 1972. Indatat var då lagrat i hålkort och på hålremsor, som bokföringen stansade in. Vår uppgift var att läsa in dessa kort, remsor, på skivminnen samt att köra programmen i svit på IBM-datorn. Efter fyra år med skiftgång arbetade jag under fyra år som preparatör, skapade kontrollkort i språket JCL - Job Control Language. Språket är giltigt än i dag. Sedan värvades jag som systemprogrammerare. Ansvarade för operativsystemet, motsvarande DOS, och lite exitprogrammering. Vi skrev i Assembler, applikationsprogrammerarna i COBOL. Assembler är ute i dag men COBOL är fortfarande huvudspråk. I stället för Assembler skriver jag i REXX, en IBM-variant av BASIC. I dag ingår jag i den grupp som underhåller vårt transaktionsprogram - IMS. Man kan jämföra mitt arbete med artisten på idrottsplan eller på scen. Talangen är en viktig förutsättning för ett lyckat resultat. Och precis det som August Blanche satte på pränt - Fan må vara teaterdirektör.Detta gäller även datasidan - Fan må vara datachef. Vi tekniker vet vårt värde. Vi har lärt oss en tredejdel utantill. En tredjedel inläses från manual, instruktionsbok. Resterande tredjedel ringer vi superexperten, IBM, och får svar. I dag är vi anställda i Posten precis som många kollegor - lönearbetare. Ändringen kom då vi blev aktiebolag. Tidigare var vi statstjänstemän. Jag jobbade för Staten. I dag för en osynlig ägare, verkställande direktör, en drös vice verkställande direktörer och Fan och hans moster. I vår bransch, dataområdet, har praktiserat Marx grundligare än arbetarklassen själv. Många dataföretag är socialistiska öar i det kapitalistiska Sverige. Datafolket har med andra ord tagit över ägandet. Andra kallar det för den fria företagsamheten, jag kallar det för socialistiska öar. Och, visst lockas det och pockas med högre förtjänster. Men, på Postgirot, är jag artisternas artist. Jag kan varenda styrkort, jag kan varenda jobbström, jag kan allt. Byter jag denna teaterscen mot en annan får jag börja om från början.

Jag har i varje val röstat på socialdemokraterna och skall säkert göra det i år igen. Undantaget var förra valet, 1994, då Folkpartiet fick min röst. Situationen var då ganska given att socialdemokraterna skulle vinna och då hade jag råd att låta hjärnan råda. Jag var i alla fall inte först i syskonkretsen att rösta borgerligt. Min pappa var snickare och mamma hemma när vi barn var små. Farfar arrenderade gården Domvik och farföräldrarna var religiösa. Pappa aktiv i fackföreningsrörelsen och under de sista åren även i socialdemokratiska partiet. Mamma är född i Enköping och morfar var kommunist. Mamma har sitt hjärta i kyrkans verksamhet men hon är också medlem i socialdemokraterna. Jag har inget levande minne av far- och morföräldrar. Vi var en typisk arbetarfamilj på femtio- sextiotalet. Väldigt få arbetarfamiljer var fanatiska socialdemokrater om jag får använda det uttrycket. Vi hade en klasskamrat som inte fick konfirmera sig därför att föräldrarna var fanatiska socialdemokrater. Vi i syskonskaran gick i söndagskolan, hade Dagens Nyheter som daglig tidning. Men kvällstidningen var självklart Aftonbladet. En Expressen fick man absolut inte köpa. Det jag har beskrivit här är nog väldigt typiskt för en arbetarfamilj fram till 1976, socialdemokraternas förlustval. Det här var en lång inledning till mitt varför jag röstade på Folkpartiet 1994. Efter en politiska stiltjeperiod 1975-1989 hände plötsligt något dramatiskt. Östeuropas befrielse. Och som ett erkännande från mig till Folkpartiet för deras långa kamp för ett fritt Östeuropa gav jag dem min röst. I inledningen uppgav jag att om hjärnan får råda - då är jag Folkpartist. Om hjärtat får råda - då är jag socialdemokrat. Och eftersom jag är konstnär - så är det hjärtat, socialdemokratin, som vinner varje gång. Folkpartiet är helt enkelt tråkiga. Jag ska ärligen säga att inför detta val är jag för första gången i mitt vuxna liv skittråkad av valrörelsen. Jag tror på ett lågt valdeltagande. Valet till EU-parlamentet 1995, har suddat ut plikten att rösta hos det svenska folket. Jag tror på 70%. Om några veckor får vi se om jag får rätt.

Hans-Göran Franck lämnade jordelivet detta år. Om man som jag har varit aktivist i trettio år har personen Hans-Göran Franck varit närvarande under hela denna tid. Första gången var ett möte i konserthuset, ett möte som avslutade en demonstration mot juntan i Grekland. Papandreou, fadern eller sonen, var en av talarna tillsammans med Hans-Göran Franck. Första gången jag samarbetade med Hans-Göran Franck var när jag som ordförande för Stockholmsdistriktet av Amnesty International arrangerade ett möte på Sergels Torg på de mänskliga rättigheternas dag 10 december nångång på 80-talet. Roland von Malmborg sjöng och undertecknad samt Hans-Göran Franck talade. Temperatur minus tio grader. Sista gången, nittital, möte om Indonesien, där undertecknad och Hans-Göran Franck talade. Hans-Göran Franck, första ordföranden i den svenska sektionen av Amnesty International, spelade en stark roll i introduktionen av Amnesty på svensk mark. Hans-Göran Franck satt i riksdagen för socialdemokraterna men var samtidigt aktiv i sitt yrke som advokat. Han spelade rollen som vänstersocialdemokrat i riksdagen tillsammans med Lena Klevås. Jag funderar på om det är ett medvetet spel från socialdemokratiska ledarskapet. Detta att ha en, två avvikande röster i riksdagen, för det har ju partiet råd med. Att Hans-Göran Franck var kontroversiell, det har jag upplevt personligen. Jag var på ett kommunalt fackligt möte i Sundbyberg/Solna i egenskap av artist. På dagordningen fanns nomineringar till riksdagen för socialdemokraterna. Ett av namnen på listan med kandidater fanns även Hans-Göran Franck. Men i rekommendationerna inför röstningen förespråkades inte Hans-Göran Franck. Han var aldrig partiets eller fackets man. Och jag som utomstående var tvungen att hålla inne med den som var min favorit till platsen. Jag tror att partiledningen i konspirationens tecken uppmanade Solna att placera Hans-Göran Franck på valbar plats. Jag kan ha fel. I Gulfkrigets dagar anordnades ett möte i Kungsträdgården. Bland talarna, Hans-Göran Franck och C H Hermansson. C H är om du inte vet det, Hans-Göran Francks tvilling, ständigt närvarande. Mycket riktigt. På mötet meddelades att de två skulle ingå i en kommitté, en kommitté bestående av personer från vänstereliten. Jag vet inte exakt nu så här på morgontimmarna vad kommittén skulle arbeta för. Jag tror att dom aldrig kom igång helt enkelt. Varje rörelse behöver en slitvarg, agitator. Amnesty International i Sverige har haft och har många slitvargar. Under min långa aktiva period var jag en av slitvargarna. Hans-Göran Franck blev aldrig statsråd. Ville han bli justitieminister? Min uppfattning är klar. Hans-Göran Francks plats i vårt Sverige var i de många rörelserna. Och som ett sanningens ord i riksdagen.

Uppgörelsen mellan Zeth Höglund och Fabian Månsson ägde rum under tredje vänsterkongressen. Frågan var skulle partiet anslutas till den tredje internationalen. Kongressen röstade för ett ja. Fabian Månssons var emot och här hans försvarstal:

"Man har skällt mig för borgare - jag godtar denna titel, ty det är en hederstitel, om den förstås rätt. Man har på kongressen klandrat mig för mitt inträde i psalmbokskommittén, som jag gjorde i samråd med min gode vän Fredrik Ström. Men jag har icke märkt det ringaste klander från mina valmän för den saken. För övrigt är jag mycket stolt över att det genom psalmbokskommittén givits mig ett tillfälle att bekämpa den materialism, som likt en förhärjande ökenvind drar fram över den svenska arbetarklassen. (Bravo!) Genom mitt medlemskap i denna kommitté har för arbetarklassen vunnits mera än genom 100 socialistiska broschyrer från Frams förlag.
Z. Höglund har grävt upp och citerat vad jag skrivit för 15 år sedan. För det citerades grundmening står jag ännu i dag. Z. Höglund har vidare förebrått mig bristande sinne för frihet. Det beror på vad slags frihet man menar - Sveriges grundlagsfästade frihet för svensk man att säga vad honom lyster sviker jag inte för despoter, de må hålla till i slott eller Torsgatan 10. Mot Höglund, som angivit sig som rysk bolsjevik, ställer jag mig som svensk demokrat. Vi ha haft vår bolsjevikperiod i Sverige - det var under Karl XI:s regering. Nu först ha ryssarna sin, men de ha ju alltid varit så där en 200 år efter sin tid. (Skratt).
Vårt parti har allt från sin början varit som en tvinnad tråd med två olika inslag. Vi var några stycken som bröt oss ut, därför att det gamla partiets påvevälde blev oss för starkt. Vi följdes av en annan grupp, som förvisso hade andra syften med brytningen. När det nu från det hållet skymtar liknande tendenser, som jagade oss ut ur det gamla partiet, så måste jag fortfarande lika kraftigt protestera mot dessa tendenser. Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.
Om få år har arbetarklassen majoritet i riksdagen. Hur många år dröjer det innan det inom samma klass finns majoritet för en revolution efter ryskt mönster. När Z. och Kilbom ger signalen hur många lystrar till den? Ponera att borgarklassen uppgav sitt motstånd i morgon dag och lämnade fältet fritt för en revolutionär regim. Skulle Z. och Kilbom då våga att gripa samhällstömmarna? (Kilbom: ja, utan tvekan.) Ja, då vore det synd om er, ty inom få veckor skulle Stockholms arbetare trampa ihjäl er i hungerns raseri. En sak är att skriva revolution, en annan att administrera ett samhälle. Jag säger bara: När Z. om tio år sitter i regeringen - Gud hjälpe Sveriges arbetare!
Nej vi här i landet förmår inte göra någon rysk revolution. Vi kan endast lova att positivt stödja de ryska arbetarna i deras kamp och för egen del lägga manken till på de framkomliga vägarna.
- - -
Vi bör sluta upp med att låta kommendera oss hit och dit. För någon tid sedan kom det ett par herrar och sade: Nu har vi varit i Zimmerwald och nu ska vi allihop bli zimmerwaldare. Jaha, det blev vi. Nu kommer några andra herrar, som varit i Moskva och säger: Nu ska vi allihop gå till Moskva! Och sedan ska de där herrarna sitta i Moskva och räkna sina massor precis som direktörerna i en kreaturstrust, vi ha tjugutusen får i Sverige och tiotusen suggor i Afrika.
Vi måste kämpa mot despotin i alla dessa former. Icke minst mot den i vår egna leder."(applåder).

I går var det kalas - Mamma 82 år. Mamma, storebror med fru, lillasyster med sambo, jag och lillebror. Och barnen var också där. Efter tårtan sprang ungarna ut för att leka medan vi vuxna satt kvar vid kaffebordet och samtalade. Här reprisen på vad vi talade om: Hörrödu, Arne, den där Javascripten du lade in - jag fick upp en sån där Alert-ruta. Jag måste klicka på OK-rutan för att komma förbi. Men den funkar på min Explorer tre. Och jag, sa Björne, jag kunde inte ens röra scrollen - tvärstopp. Alltså, jag, vägrar att ta med Java-scriptar på mina sidor. Och allra värst är dessa Applets. Min lilla dator låter som en slåttermaskin varje gång jag hamnar på en sån sida. Jag köpte Corel Draw på Åhlens i veckan - femhundra spänn. Femhundra spänn! sa Björne. Du kan ju låna min CD. Jo - men jag vill ha boken också. Femhundra spänn - om man jämför med teleräkningen. Jo jag tackar, på ICQ:n ser man hela tiden att minata är påloggad. Din telefonräkning måste vara jädrans hög. När kommer du igång med din hemsida. Ja - det är så krångligt att lägga in den - men jag ska få hjälp av ett proffs. Men akta dig - proffsen gör sidorna - så fasligt komplicerade med scriptar och bilder. Jag funderar på att köpa en scanner. Vad skall jag köpa för en. Äsch - köp dig en digitalkamera vet jag. Äsch, den på jobbet, bilderna vart så dåliga och så är det svindyrt. Så där höll det på hela kvällen. Och mamma, hon längtade till syjuntetanterna nästkommande dag.

Detta tänkebrev ska handla om det som en gång i tiden kallades för Ålandsfrågan. Att denna fråga är okänd i dag är ett resultat av vad som kallas för skiljedom. Vi har ju Svenska Freds - vars långa namn är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Nu en lektion på ordet skiljedom. Efter världskriget (första 1914-1918) bildades NF - Nationernas Förbund. Och Ålandsöarnas statstillhörighet togs upp som punkt på dagordningen och gav ett lyckat exempel på en skiljedom. Sverige förlorade Åland 1809 till ryssarna som därefter uppförde Bomarsunds fästning.Västmakternas krig mot Ryssland 1855 slutade med seger för västmakterna. Genom fredstraktaten fick Ryssland behålla Finland men förband sig att inte befästa Ålandsöarna. År 1917 frigjorde sig Finland från Ryssland. Ålänningarna krävde återförening med Sverige. Ingen lyssnade dock på ålänningarnas krav i freden 1919. Sverige och Finland var inte överens. I stället för vapenmakt löstes frågan som så att Nationernas Förbunds råd utsåg tre jurister som 1921 framlade ett betänkande. De kom fram att Ålandsöarna tillhör Finland. Sverige böjde sig men avgav en högtidlig förklaring att "Sverige kommer icke att upphöra att hoppas, att den dag skall komma, då rättstanken tillräckligt genomträngt folkens medvetande för att föra till seger krav, som äro burna av så ädla bevekelsegrunder och av en så djup nationalitetskänsla som Ålandsbefolkningens och att denna då skall lyckas göra sig hörd och äntligen bli tillfredsställd." Tänk tanken att Jugoslaviens delning hade lösts med skiljedomsförfarandet i FN:s regi.

När mitt hat-kära parti på vänsterkanten byter namn eller delas på mitten, tredjedelen eller hur det nu sker. Då börjar de aldrig om, nej de fortsätter tidräkningen. Det avslöjas varje gång partiet har partikongress, ordningsnumret. Nu kära akademiker, tag med min hemsida i din källa, jag skall lägga fram min forskning: Den socialdemokratiska ungdomen gjorde succé med den nya organisationen, start 1903, som bildades för att inte beblandas med unghinkarna. Per Albin Hansson, hans brorsa, Fabian Månsson, Kata Dalström var starka och färgstarka gestalter i ungdomsrörelsen.. På seniorsidan fanns det bara en - Hjalmar Branting. Branting höll ett järngrepp över det socialdemokratiska partiet. Hos seniorerna var det resultatet som räknades - främst då allmän rösträtt. Under krigsåren lade seniorerna ner vapnen mot den borgerliga, på pappret opolitiska, Hammarsköldsregeringen. Detta kunde inte ungdomsrörelsen tåla. En ny stjärna, Zäta Höglund med tidningen Stormklockan, gick i bräschen. Per Albin Hansson gick över till seniorsidan, och fick mycket spe från ungdomssidan. Sedan kom partisplittringen. Vänsterpartiets födelseår 1917. SSU föddes naturligt samma år eftersom det nya partiet var det gamla ungdomsförbundet. Partiet kallades sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Och nu kommer min slutsats, Tommys slutsats. Detta parti var proppfullt med personligheter, åsiktsmänniskor, genier, dumskallar - att om Vänsterpartiet kommer i försvarsställning har de ett alibi. Refererar i varje fråga till sin rot, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Akademikern Lönnroth, alltså brorsan, vicechefen, gör det ofta - hänvisar till roten. Okey - detta märkliga parti - som i senare år skulle bli Stalinistiskt - bestod av Pacifisten Vennerström, Humanisten Carl Lindhagen, Bondedemokraten Fabian Månsson, Den dogmatiska revolutionären Zeth Höglund . Poeten Ture Nerman. Buddhisten Kata Dalström med flera med flera. Ett hade de gemensamt - hatet mot SAP - Socialdemokratiska Arbetarpartiet - läs Hjalmar Branting. Carl Lindhagen tog över rodret , 1917, Lenins stora år. Det nybildade partiet, genom Lindhagen, fjärmade sig allt vad Lenin och revolutionen stod för. Om Gud i sin plan bestämt att Sveriges folk skulle göra revolution skulle det ske 1917. Men partiet leddes av den snälle Carl Lindhagen som inte ens skulle kunna döda en fluga. Är det revolution - då är det andra levande varelser än flugor som blir dödade. Detta parti är Gudrun Schymans Vänsterpartis rot. Vad som hände sedan, och det hände snabbt, tålamod, det blir en fortsättning följer.

Dagens SSU skickar ut till förstagångsväljare en video som börjar med en SEX-scen. Vi har tidigare sett SEX-inslag i politiken/facket. SKTF:s reklamkampanj. Även mycket SEX i LO-ungdomens tidning - UNION. I mina tankar gör jag en parallell till arbetarrörelsens stora interna debatt 1885-1900 om religionen. På ena sidan stod Hjalmar Branting Viktor Lennstrand som stred för i praktiken antireligiösa inslag i den socialdemokratiska politiken. De kallade det för utilitarism. Medan August Palm och Axel Danielsson stred för att religionen skall vara en privatsak.. Axel Danielssons mor hade sagt till sonen om engagemanget i den socialistiska rörelsen. Du får fria händer - men rör inte Gud. Okey - tillbaks igen till min G-punkt på dagordningen. Jag vill nämligen att SEX skall vara en privatsak. SEX och POLITIK hör inte ihop. Jag - misstänker att det är reklambyråmänniskorna som ligger bakom tidens trend. Varför; SEX är ångestskapande - kanske inte för alla - men för många. Som konstnär känner jag åtminstone en som SEX är ångestskapande. En ledtråd - visorna är ventilen för den personen. Min stora undring - vad vill de vinna på dessa SEX-kampanjer. Är det uppmärksamhet - det finns något som heter SSU. Är det en avledningsmanöver. Ingen politik här - nej - det ska vara SEX för hela slanten. Jag måste avsluta med en Ströyers dagbok. Jag berättar den med ord av upphovsrättsliga skäl, (ljug: jag har tappat bort teckningen). Vid tågstationen står anställda från Landstinget och delar ut knullgummin, GRATIS. Någon tar emot, tackar och frågar - förmedlar ni tjejer också..?

Det finns flera ord som inte glasklart betyder samma för kreti och pleti. Ett av dessa ord - Demokrati. Jag har givit upp använda uttrycket demokrati i debatter. För min motståndare gör en annan tolkning. Om jag diskuterar Kuba anklagar jag motståndaren för bristen på flerpartisystem. Jag säger inte demokrati. För då får jag en lång harang tillbaka, nämligen Kuba-förespråkarens tolkning av demokrati. Då blir jag så arg. Jag har gett upp helt enkelt. I knät ligger Michail Gorbatjovs Perestrojka - jag har faktist läst boken ett flertal gånger. Ordet demokrati förekommer ofta i boken och då ofta tillsammans med personen Lenin och detta i positiv mening. Ett knepigt ord - demokrati. Under SSU-tiden matades - eller hjärntvättades om jag skall vara grov - de gyllene tre slagen av demokratier. Politisk demokrati, Social demokrati och Ekonomisk demokrati. Jag tror att socialdemokraterna och den liberala vänstern som, slutet av 1800-talet till 1921, gjorde rätt. De skrev inte på banderollerna - vi vill ha demokrati. Nej de skrev Allmän rösträtt och Åtta timmars arbetsdag. Konkret - inget tvivel om vad som var målet. Inget luddigt uttryck som demokrati. Jag är ledsen för att det är så - eller kanske alltid varit så. Ty jag vill att alla skall tolka ordet demokrati på mitt sätt. Men eftersom kreti och pleti inte gör det - så har jag gett upp.

Bland böckerna i hemmet fanns boken om Naggen. Naggen var en skämttiding med förebilden Heines Simplicissimus. Erik Lindorm skald och Ivar Starkenberg tecknare gick ihop och startade tidningen hösten 1913. Världskriget 1914 var den injektion som Naggen behövde. För att citera Per-Erik Lindorm "ty om det var någonting som dess unge redaktör tvivlade på, så var det att kriget hade något med ära, mod och sann fosterlandskärlek att göra. Alla dessa falska föreställningar förföljdes och plockades sönder med en nästan ursinnig frenesi. Jag vet mig aldrig i någon skämttidning ha sett krigets verkliga ansikte så hänsynslöst blottat. Simplicissimus gjorde ju just då tysk beredskapstjänst." Tidningen somnade av 1922. När jag har gjort klubbtidningar i SSU och Amnesty har jag "lånat" friskt från Naggen. Dikten jag har skrivit är inspirerad av Naggen, signaturen Skarpögat det vill säga Erik Lindorm:

Sankt Bellman

Lokala veto, motbok, stänga tolv, systemet Bratt.
Den svenska prissen söker nån i festens glada natt.
Ett helgon - Bellman - han ska bli en borgarskapets skald
Och prissen super, trampar horan, hånar allt enfald.

Men om medborgare du vaknar bakfull senan kväll.
Som med ett trollslag flyttad är till Bellmans tid jämväl.
Medborgare så flat du är -ej TAXI - ej fordon.
Förgäves: Vattklosett. Elektriskt ljus och Alvedon.

text: Tommy Rådberg